Sådärja!

En "olycka" kommer sällan ensam, är det inte så?
 
Inte för att det alls är hemska olyckor som drabbat mig, men bilen är ett ganska hårt slag och idag var jag på vårdcentralen och fick bekräftat en öroninflammation och en sprucken trumhinna. Imorgon är det soffläge som gäller för mig.
 
Och vet ni vad jag lyckades med idag? Chefen ringer strax efter 10 och undrar var jag är. Hemma säger jag för jag vet att han brukar gilla att retas och låtsas som om man skulle varit på jobbet fast man inte ska det. Men han är mer ihärdig än vanligt och jag inser till sist att jag visst skulle jobba idag 10-20 och inte imorgon som jag var så stensäker på. Hade tänk att smida idag, men eftersom jag inte kände mig så kry satt jag i soffan i mjukisar och otvättat hår när han ringde. Hastade iväg till jobbet ett par timmar, sen till vårdcentalen så jag fick lite medikament och sen tillbaka igen. Allt löte sig och jag stannade en timme extra för att jag "flexat" lite idag. Mer än trött, mer än ont. Nu ska jag vila.
 

Kommentera här: