smia

Har jag äntligen några dagar ledigt och jag tänker spendera en del av den tiden med min älskade mamma som är här nu, men som snart åker hem igen och jag har knappt hunnit se henne.

I övrigt är det mest gårdsbestyr som står på schemat och nästa vecka ska jag äntligen, äntligen smida. Nu får inget stoppa mig längre. Några veckor senare än jag hade tänkt måste jag nu verkligen börja producera inför julmarknader och dylikt.

Det var verkligen hemskt med hönsen och jag grinade som ett litet barn när jag hittade jakthunden tuggandes på min lilla Gullefjun som var så tam så det var alldeles galet. All min kärlek går nu (förutom till Ragnar) åt till lilla Maja, den enda av kycklingarna som är höna som överlevde. Hon och Gullefjun var minst av dem alla och jag går nu ut till henne dagligen och gosar och hon somnar i min famn när jag klappar henne. Igår la hon sitt lilla huvud (med sin lilla missbidning som gjort att hon inte har en hel kam) på min arm. När jag skulle släppa ner henne klamrade hon sig fast och körde in huvudet innanför min jacka och ville under inga omständigheter komma ut. Jag satt kvar en kvart till.

Abbe, en av tupparna kom till mig när jag satte mig på huk, trängde sig in mellan knäna och la huvudet på mitt ben och stod där i vad som kändes som en evighet och myste när jag klappade honom. Som en hund tänkte jag. De är så himla fina och att ha förlorat tre av dem känns så hemskt. Men frigående hönor är utsatta. Tyvärr.