Som flera av er redan vet så är jag en mycket god vän av raka linjer. Endast när jag har ritat har jag känt glädjen i kurvor och konstiga former, fast utan att riktigt förstå. Jag har funderat lite på det där.
En rak linje är lätt att förstå, man vet precis hur den börjar och var den slutar. Det är tryggt och skönt, en rak linje är otroligt tillfrdställande (låt oss säga en snökant). En vågig linje däremot, det är verkligen nåt helt annat. Den lever, man vet inte var den tar vägen, den är oviss och spännande. MEN, man måste ge den liv. En linje blir inte livfull om man man inte ger sig hän och ger den uttryck.
Den ger en tillfredställelse på ett helt annat sätt, som är väldigt bra för mig. Jag tror att det är därför jag blir så glad av smidet. Jag är inte så kontrollerad och stram, det lever och svänger, jävlas och har sig. Men så givande. jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än som ren och skär lycka. Det som finns inuti mig kommer ut på nåt vis och det är inte helt fult.
En rak linje är lätt att förstå, man vet precis hur den börjar och var den slutar. Det är tryggt och skönt, en rak linje är otroligt tillfrdställande (låt oss säga en snökant). En vågig linje däremot, det är verkligen nåt helt annat. Den lever, man vet inte var den tar vägen, den är oviss och spännande. MEN, man måste ge den liv. En linje blir inte livfull om man man inte ger sig hän och ger den uttryck.
Den ger en tillfredställelse på ett helt annat sätt, som är väldigt bra för mig. Jag tror att det är därför jag blir så glad av smidet. Jag är inte så kontrollerad och stram, det lever och svänger, jävlas och har sig. Men så givande. jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än som ren och skär lycka. Det som finns inuti mig kommer ut på nåt vis och det är inte helt fult.
