smia

Jag älskar ödehus och ingenting är så spännande som när man kan gå in i dem. Länge har jag haft ögonen på ett hus som ligger nära vägen och alldeles i infarten till en by. Tänkte att det måste vara det perfekta tillhållet för byns ungdomar när det vankas fest och man inte har någon annan stans att gå.

 

Därför har jag dragit mig lite för att gå dit för jag har varit lite rädd att mötas av förödelse. Men så tog jag mig mod, dörren var öppen så jag gick in. Just som jag ska hala fram kameran så inser jag att den inte ligger i fickan. Jag har ALLTID med mig kameran, just av såna här anledningar. Nåja, det fanns likväl ett hus och nyfikenhet stark som jordens dragningskraft. Nyfikenheten övervinner allt, tom spindelkräck. Det krossar även oftast förnuftet, när det exempelvis gäller om saker och ting håller att gå på. (Det har gått bra än så länge). Till saken, jag gick alltså och rekade och tänkte att hit måste jag bara tillbaka och fota. Men en ficklampa kunde komma väl till pass eftersom alla fönster var igenspikade och små utrymmen utan fönster var kolsvarta och kunde säkert bjuda på överraskningar..  En vacker dag tog jag mig så dit, med kameran omsorgfullt nerpackad i fickan.

 

När man kommit in genom dörren slingrar sig en röd trappa upp till övervåningen till vänster och till höger går man genom en liten hall och kommer till köket. Under trappan finns en dörr som döljer ett sött tapetserat förvaringsutrymme.

 

 

Jag väljer att gå mot köket först. Golvet i hallen är det någon som brutit upp och och eldat en brasa på marken som ligger bara 20-30 cm under golvnivå. Vilken urbota dum idé och framförallt farlig. På vänster hand ligger ett rum, på murstocken har någon gjort en målning.

 

 

Fönstren är igenspikade - och krossade. I övrig helt tomt, förutom på ett rejält lager smuts på golvet. Ett jättefint trägolv.

 

 

Köket är mörkt och jag glömde naturligtvis ficklampan. Jag ser en lucka till en matkällare som jag absolut inte vågar öppna, speciellt inte utan lampa. Den ligger lite läskigt sådär på kanten, precis som att det när som helst kan slinka ut ett par fingrar där. (Det här är en efterkonstruktion, jag tänker sällan på läskigheter väl på plats, det slår mig först senare.)

 

Jag tar inga kort, det är för mörkt och jag vägrar ta med blixt och med den mängden skit och damm hade det sett ut som det snöade på bild. Tänkte mig att komma tillbaka när det är snö som kanske lyser upp lite bättre.

 

Innanför köket ligger det ytterligare ett litet rum och i det rummet en liten kolsvart skrubb.

 

Jag går tillbaka igen mot trappan och går upp. Halva trappan är röd och halva trappan är grön. Övervåningen är oinredd, men ljusare då de små fönstrena på var sida om huset inte spikats igen. Där står en alldeles ljuvlig mangel, vacker och stolt, men ack så ensam.

 

 

Dess enda sällskap är ett vackert bord. Någon har tagot av skivan och i lådan som är i ligger en råttfälla och en hästsko.